Hällristningarna på Aspeberget i Tanums världsarv är ifyllda med röd färg. Foto: L. Ragnarsson.
Att fylla i hällristningar med färg har länge varit den vanligaste visualiseringsmetoden i Skandinavien, men den har också varit omdebatterad. Internationellt omnämns metoden till och med som “professional rock art vandalism“.
Sedan slutet av 1930-talet har hällristningsforskningen och fornvården i Skandinavien delats i två läger, de som anser att hällristningarna aldrig varit färgsatta och därför bör förbli omålade, och de som anser att det är viktigt att göra ristningarna synliga för allmänheten genom att måla i dem. De sistnämnda menar ofta att omålade hällristningar lätt skadas, exemplevis för att besökare själva försöker fylla i ristningarna, eller att hällarna kan skadas i samband med jord- och skogsbruk då ristningarna är alltför otydliga.
Det finns internationella överenskommelser och etiska råd för kulturvård, som The Burra charter och Venedig-överenskommelsen från 1964 (ICOMOS). Burra-dokumentet från 2013 påtalar att grundprincipen för all kulturvård alltid är varsamhet, och att förändring av kulturhistoriska objekt ska ske i så liten omfattning som möjligt. Förändringar får inte förstöra objektets källvärde eller utföras när kunskapsluckor finns om objektets ursprungliga utförande. I Venedig-överenskommelsen betonas vikten av källvärdet på historiska monument, och att konservering ska utföras med hänsyn till detta.