Nyfynd under vindfällen

På fotot syns det ena vindfället där hällristningar hittades.

Hällristningarna i Sverige och Norge står inför nya utmaningar i och med klimatförändringarna. Vi vet idag att den biologiska påväxten på hällarna kommer att öka i och med fuktigare vintrar, och att stora temperaturskillnader under ett dygn kommer att påverka ristningarna negativt. En klimatförändring som inte avhandlats så mycket i relation till hällristningar är extrema skyfall och kraftigt ökade stormar.

Under de två första fältveckorna i maj 2021 har inte mindre än två nya hällristningar påträffats under vindfällen av nedblåsta träd. Den första hällristningsfiguren påträffades väster om Tanums kyrka cirka 400 meter söder om Tanums Brukshundklubb, vid den sedan tidigare registrerade hällristningen L1967:2442 (Tanum 173:1). Enligt Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister bestod hällristningen av 12 skepp, tre människor, två djur och 18 skålgropar. Till denna beskrivning kan nu tillföras ett 63 cm långt dubbellinjigt skepp med sju människoliknande bemanningsstreck där fem är avbildade i from av huvudknoppar och två som blåser i lurar.

Den andra hällristningen är ett nyfynd som återfanns cirka 500 meter sydöst om hällristningen L1968:7559 (Tanum 75:1) (med den stora spjutguden) i närheten av platsen Skatteklåvan där några av världsarvets vackraste ristningar är belägna. Det var på väg till hällristning L1967:3081 (Tanum 847:1) som en stor rotvälta påträffades, den hade frilagt berget från träd, rötter och jord. Den nyfunna hällristningspanelen är i ett anmärkningsvärt bra skick då den troligen täcktes över av jord relativt tidigt. Tack vare rotvältan går det att se den övre delen av panelen där ett 43 cm långt skepp återfinns. Ovanför skeppet syns fyra människoliknande bemanningsstreck vara av två saluterar med paddlar och en tycks hålla i ett spjut. Eftersom berget vid hällristningen är mycket välbevarat syns också spår efter inristningar som inte har färdigställts.

Det troliga är att fler sedan tidigare okända  hällristningar i Bohuslän kommer att friläggas i samband med träd som faller i de ökande antal stormar som klimatförändringarna för med sig. För en förvaltande myndighet som Länsstyrelsen är detta kluvet, framför allt då det handlar om hällristningar i ett världsarv. Å ena sidan får vi fram nya spännande hällristningar som kan ge ny information om bronsåldern, men å andra sidan blir fler hällristningar frilagda och utsatta för vittring. Det billigaste och mest effektiva sättet att bevara denna kulturskatt till nästkommande generationer är att låta naturen själv täcka över ristningarna. På så vis kan nästa generation bestämma vad de vill göra med dessa hällristningar.    

Den här webbplatsen använder kakor (cookies)

Vi använder kakor (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse av webbplatsen. En del av dessa kakor är tredjepartskakor. Genom att använda vår webbplats accepterar du att kakor används. Läs mer om kakor och hur du kan stänga av dem.